Norsk lundehund – det norska kulturarvet med flera särdrag

Den norska lundehunden sägs vara svår att beskriva – detta är en hund som man måste uppleva. Orsaken är för att detta är en väldigt speciell hundras. Dels är den ganska ovanlig sett till antalet hundar i världen och dels har den flera anatomiska särdrag.

Inte nog med att den har sex fullt utvecklade tår på varje tass – den är också otroligt vig! Den är så vig och överrörlig att huvudet kan böjas så långt bakåt att hundens panna kan vidröra sin egen rygg! Och det räcker inte där. En norsk lundehund kan också stänga hörselgången och har även en tand färre än andra hundraser.

De har även ett särskilt gångsätt. De paddlar nämligen med frambenen vilket kan liknas med att de ritar cirklar i luften. Dessutom kan de sträcka ut frambenen rakt ut åt sidorna. Läs mer om en av Skandinaviens och världens mest säregna och sällsynta hundras!

Fakta om norsk lundehund

Mankhöjd hanar:35-38 cm
Mankhöjd tikar:32-35 cm
Vikt hanar:7 kg
Vikt tikar:6 kg
Rasklubb:Svenska Lundehundsällskapet
Rasgrupp:Grupp 5 (Spetsar och raser av urhundstyp)

Historia

Den norska lundehunden har en mycket gammal historia. Namnet på rasen är en kombination som kommer från de norska orden för lunnefågel och hund. Rasen förekom längs den nordnorska kusten under flera hundra år. Den användes för att jaga sjöfågel, specifikt lunnefågel. Man vet inte exakt hur gammal rasen är men det finns beskrivningar som är 400 år gamla av hundar som jagade lunnefågel. 1591 beskrev fogde Erik Hansen Schönneböl rasen och deras jakt på lunnefåglar. 1665 beskrevs hundarna av en italiensk prästen och reseskildraren Fransesco Negri.

Hundarna var viktiga för den befolkning som levde vid kusterna då de var den huvudsakliga maten under vintrarna. Fåglarnas dun användes också i täcken och kuddar vilket man också exporterade. Eftersom lundehunden har specifika anatomiska särdrag och byggnad kan de klättra uppför nästan lodräta klippor för att kunna ta sig in i de trånga och krokiga hålor där fåglarna lever. Men mer moderna jaktmetoder och en minskande befolkning i de norra kustregionerna gjorde att raspopulationen minskade.

I Måstad på den isolerade ön Väröy i Lofoten hade man dock fortsatt med den mer traditionella jakten på lunnefågel med hjälp av hundarna. En man vid namn Mikalsen födde upp hundarna på ön. Fyra lundehundar skickades 1938 för avel till paret Christie i södra Norge. Efter några år drabbades ön av valpsjuka varpå Christie skickade några av de 50-tal hundar som de fött upp tillbaka till Mikalsen. Efter några år var läget det motsatta och då hade stammen på Väröy vuxit sig stark. 1960 upptog sedan Eleanor Christie med aveln i södra Norge.

Genom ett målinriktat avelsprogram kunde rasens population öka. Rasen har åtminstone tidigare stått på Unescos lista över utrotningshotade raser och det har även funnits ett exportförbud från hemlandet. Den norska rasklubben arbetar tillsammans med andra organisationer för att bevara rasen.

Det finns knappt 300 norska lundehundar i Sverige

I Norge räknas den som ett kulturarv och är en mycket uppskattad hundras. Rasen är ganska ovanlig. Man har beräknat att det ungefär finns 1400 hundar i hela världen. I slutet av 2021 fanns det 294 individer som var registrerade hos Jordbruksverket. Rasen är godkänd av den norska kennelklubben sedan 1943 och den är även internationellt erkänd av FCI.

Norsk lundehund på en gräsmatta

Användningsområde och mentalitet

Som redan nämnts har den norska lundehunden använts vid jakt på lunnefågel i Norge. Nuförtiden är lunnefågel dock fridlyst och därför används den inte till det ursprungliga ändamålet. Idag är den därför främst en sällskapshund. Den passar för flera olika hundsporter.

En norsk lundehund är livlig, energisk och intelligent. Den har ett alert och vaksamt temperament. Det är en glad hund som vill vara med på allt som familjen gör. De är väldigt lojala och vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt. Detta kan göra att det är svårt för dem att vara ensamma hemma och därför är en tidig träning kring detta väldigt viktigt.

De bryr sig inte särskilt mycket om andra hundar och människor. Lundehunden kan vara enkel att ha lös då de håller koll på sin ägare. Men detta kräver givetvis träning som med alla hundraser. De kan ha lätt till skall och talar om när något främmande närmar sig. En del lundehundar ger ifrån sig speciella ljud när de ska tala om något eller är alerta. Vissa menar att detta ljud påminner om en duvas kuttrande.

Rasen kan vara självständiga och även om de är lättlärda är de inte alltid så lätta att motivera till viss träning. Det är viktigt att träna med hunden och inte emot den. Den är inte heller så förtjust i för mycket träning. Tack vare storleken är de lätta att ta med i stort sett överallt. Det är viktigt med tidig socialiseringsträning så att hunden blir trygg i olika miljöer. Rasen kan vara lite sen med att bli rumsren jämfört med andra hundraser.

Närbild på en norsk lundehund

Hälsa och pälsvård

Norsk lundehund är en ras som är väldigt frisk. Den kan även uppnå en ålder på 13-14 år. Det förekommer framförallt en sjukdom i rasen, närmare bestämt IL. Den medför diarréer och kräkningar.

Pälsen hos en norsk lundehund består av mjuk underull och tätt och grovt täckhår. Den är kort på bland annat huvudet men är riklig på svansen. Pälsen är lättskött och är smutsavvisande. Det innebär att när pälsen torkar efter till exempel en promenad i regnet kommer smutsen att falla av. Under fällningsperioderna borstas och badas hunden.

Vanliga frågor om norsk lundehund

Hur är en norsk lundehund?

En norsk lundehund är livlig, alert  och intelligent. Den vill vara med sin familj och hänger gärna med på olika äventyr och aktiviteter.

Liknande artiklar