Blodhund är en kraftig och storvuxen hundras från Belgien. De har ett imponerande, ädelt och majestätiskt huvud som också är rasens främsta kännetecken. Rasen är utmärkta jakthundar och spårhundar, och har varit uppskattad för detta i flera århundraden. Den har ett exceptionellt luktsinne och kan till exempel användas för att spåra personer. Det är kanske i detta sammanhang man främst förknippar med rasen. En blodhund är mycket vänlig men känslig och behöver en hel del aktivering.
Fakta om blodhund
| Mankhöjd hanar: | 64-72 cm |
| Mankhöjd tikar: | 58-66 cm |
| Vikt hanar: | 41-50 kg |
| Vikt tikar: | 36-45 kg |
| Rasklubb: | Svenska Blodhundsklubben |
| Rasgrupp: | Grupp 6 (Drivande hundar samt sök- och spårhundar) |
Historia
Rasen kommer från Ardennerna i Belgien och har mycket gamla anor. Den skapades av munkarna vid klostret Saint-Hubert. Hundarna härstammar från de svarta och svart- och tantecknade hundar som användes för parforcejakt av munken Francois Hubert redan på 600-talet. Detta då Hubert hade en passion för jakt och avel. Hundarna spreds sedan över hela Ardennerna eftersom det förekom mycket storvilt i de stora skogsområdena. Munken Saint Hubert (Sankt Hubertus på svenska) utnämndes senare till biskop och jägarnas skyddshelgon.
På 1000-talet importerade Wilhelm Erövraren och hans normander hundar av denna typ till England. Detta för att använda som jakthundar. De blev även en populär gåva till adelsmän och monarker, bland annat drottning Elisabet I av England. Hon uppskattade jakt och hade flockar av blodhundar hos sig. Dessa hundar kom sedan att bli anfäder till de hundar som vi idag kallar för blodhund.
Rasens namn kommer från en fullblodshund, en rasren och renblodig hund med samma betydelse som en fullblodshäst. Detta eftersom normanderna ansåg den vara renblodig. Vissa menar att namnet kom till eftersom de användes som eftersökshundar och då följt blodspår under spårarbetet. I hemlandet heter rasen chien de Saint-Hubert och är Belgiens nationalras.
Dagens blodhund bygger på brittiska importer
I samband med den franska revolutionen i slutet av 1700-talet dog de franska och belgiska stammarna av rasen ut. Rasen bygger därför idag på brittiska importer. Redan 1570 beskrev livmedikusen till Elisabet I hur just blodhundar användes för att spåra tjuvjägare. Och 1805 kunde man läsa om hur polisen i England började använda blodhundar för att spåra människor.
Rasen kom sedan även till USA. Blodhunden ligger till grund för landets coonhoundraser. Där fanns de främst i sydstaterna där de användes av plantageägare för att spåra slavar som hade rymt. Under det amerikanska inbördeskriget minskade populariteten för rasen. Den återfick dock detta när de började delta i hundutställningar såsom Westminster Kennel Club år 1888.
Den belgiska kennelklubben är döpt efter rasen och den pryder även dess logotyp. Rasen är erkänd av den internationella hundorganisationen FCI.
Användningsområde och mentalitet
Blodhund är en drivande jakthund på vilt såsom vildsvin och hjort. Den används numera främst som spårhund och sällskapshund. De har ett väldigt välutvecklat luktsinne och under spårarbetet bildar skinnet under hakan och på halsen en slags tratt vilket gör att vittringen koncentreras till nosen. Detta är faktiskt den hundras med bäst luktsinne av alla!
Blodhundar är också uthålliga vilket gör att de kan följa väldigt långa spår i tuff terräng, även äldre spår. Detta gör att den ofta används som eftersökshund för att spåra skadade djur, som polishund för att spåra människor eller som ID-hund för att spåra andra husdjur. De arbetar självständigt och löser problemen under arbetets gång. Blodhunden har ett dovt och djupt skall som används när den spårar.
Blodhundar kan användas som sällskapshundar
Rasen passar också som sällskapshund. Men man måste aktivera den på rätt sätt. Får de inte utlopp för sin fysiska och psykiska energi så är risken stor att de blir odrägliga och till exempel förstör saker i hemmet. En blodhund kräver nämligen en hel del stimulans där den får använda sin hjärna. En spåraktivitet såsom viltspår passar därför utmärkt.
De vill gärna ha möjlighet till en inhägnad trädgård. De behöver också mycket fysisk aktivering. Som valp ska den dock inte motioneras för mycket på grund av rasens tillväxttakt och storlek. En blodhund bör rastas och promeneras i koppel. Detta eftersom de kommer att följa spår i kilometer efter kilometer och i timmar och kommer inte lyssna när ägaren kallar på den. Det är också därför en god idé att lära dem gå fint i koppel redan när de är unga. En tidig socialisering är också att föredra.
Rasen är väldigt vänlig, lugn, intelligent och sällskaplig. Den är särskilt fäst vid sin ägare och passar i barnfamiljer och kan vara reserverad gentemot främmande personer. De tycker inte om att lämnas ensamma. Den är tolerant mot andra djur inklusive hundar. De är envisa och känsliga för både beröm och kritik. En blodhund dreglar – vissa mer och andra mindre.
Hälsa
Det förekommer vissa sjukdomar och problem inom rasen. Hos enstaka individer förekommer magomvridning, otillräckligt strama ögonkanter, epilepsi, ögonsjukdomen cherry eye och tillväxtrubbningar. Rasen förekommer också i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) och då tittar man främst på alltför riklig hud och ögon. Medellivslängden är 10-12 år.
Vanliga frågor om blodhund
En blodhund är en hundras som kommer från Belgien.
Namnet på rasen kommer från en fullblodshund, en rasren eller renblodig hund. Man kan säga att det har samma betydelse som en fullblodshäst.
En blodhund är lugn, vänlig och känslig. De är envisa och arbetar självständigt. De behöver en hel del stimulans, gärna i form av spåraktiviteter.
Nej, en blodhund är inte farlig så länge den inte är sjuk eller man som ägare inte uppfostrat den på ett korrekt sätt. Detta gäller dock alla hundar, oavsett storlek och vikt.
Tidigare har blodhundar använts till jakt men är numera främst en spår- och sällskapshund. De används både inom personspår och eftersök på skadat vilt.
I slutet av 2021 fanns det 112 registrerade individer i Sverige enligt Jordbruksverket.
