Entlebucher sennenhund är en muskulös, smidig och snabb trefärgad hund. Det är en av fyra schweiziska sennenhundar som kan antingen ha en lång eller stubbsvans. Uttrycket hos hundarna är klokt, vänligt och uppmärksamt.
Rasen är ursprungligen en skällande boskapsvallare men också en vakt- och gårdshund. Den kräver både mycket fysisk motion och meningsfull sysselsättning och arbetsuppgifter för att må bra. Mot sin familj är den lojal men kan vara mycket reserverad gentemot främmande människor. Den tycker inte om att vara ensam och som ägare bör man också ha hunderfarenhet för att ha en entlebucher sennenhund.
Fakta om entlebucher sennenhund
| Mankhöjd hanar: | 44-50 cm |
| Mankhöjd tikar: | 42-48 cm |
| Vikt: | 20-30 kg |
| Specialklubb: | Svenska Sennenhundklubben |
| Rasgrupp: | Grupp 2 (Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar) |
Historia
Entlebucher sennenhund är en hundras som kommer från Schweiz, närmare bestämt från dalen Entlebuch som ligger i kantonen Luzern och i Emmental i kantonen Bern. Rasen är den minsta av de fyra schweiziska sennenhundarna där de andra tre är: appenzeller sennenhund, berner sennenhund och grosser schweizer sennenhund.
Det sägs att förfäderna till dagens sennenhundar ursprungligen kommer från Tibet och kom till Europa med Alexander den Store. Men teorierna kring rasens ursprung är många. En av dessa är att sennenhundarna uppstod genom korsning av inhemska hundar och molosserhundar. Det man kan konstatera är att sennenhundar fanns över hela Schweiz under 1500- och 1600-talen. Hundarna användes som vallhundar, gårdshundar och draghundar. De hade ännu inte fått sina respektive namn utan kallades för diverse namn som bondhundar eller fähundar.
När de olika hundsporterna sedan kom till Schweiz och därmed nya hundraser höll sennenhundarna på att försvinna. Vissa kynologer påbörjade då ett arbete med att rädda rasen och det var först i slutet av 1800-talet som man i hemlandet fick upp ögonen för raserna på nytt. Det var främst professor Albert Heim som i början av 1900-talet som bidrog till att hundarna erkändes som olika raser och därmed också landets nationalraser. Det var även han som gav de olika namnet efter de områden där hundarna främst förekom.
Entlebucher sennenhund fick sin första rasbeskrivning 1889
Den första beskrivningen av rasen kom 1889. Då hade rasen namnet “entlibucherhund” och var ganska okänd. Man skiljde dock inte på entlebucher och appenzeller sennenhund. 1913 visades fyra hundar på en hundutställning i Langenthal som en variant av appenzeller sennenhund. Efter första världskriget hörde man inget om rasen. På en specialutställning 1924 fanns inga entlebucher sennenhundar med. Detta bidrog till att dr. Bernhard Kobler ville undersöka om rasen hade dött ut eller inte. Han satte in en annons i en tidning där han eftersökte hundar av rasen. Han fick flera svar i form av fotografier men ingen levande hund.
Kobler blev då övertygad om att rasen var utdöd. Vid en tidpunkt senare besökte han ett pensionat där det fanns en entlebucher sennenhund som ägdes av en jordbrukare och kreaturshandlare vid namn Schertenleib. Ägaren beskrev att entlebuchern fick man inte röra. Den släpptes lös på nätterna och då kunde ingen komma nära gården och djuren.
Efter detta hittades ytterligare några hundar på en alp vid Brienz. Det var Schertenleib som hittade dessa och skänkte en tik till Kobler. Detta blev det första avelstiken för att kunna bygga upp rasen på nytt. 1927 samlades totalt 16 hundar för en avelsmönstring och dessa var nästan alla hundar som fanns kvar vid denna tidpunkt.
Året efter sågs 14 hundar på en specialutställning för sennenhundar och två år senare grundades rasklubben. Efter detta har rasen ansetts vara en egen ras och även avlats som det och den första rasstandarden skrevs 1927. Rasen är internationellt erkänd av FCI.
Rasen har utvecklats väldigt långsamt och har haft sina upp- och nedgångar i antalet registrerade hundar. Än i dag förekommer rasen i en begränsad omfattning. I slutet av 2022 fanns det endast 52 hundar i Sverige som var registrerade hos Jordbruksverket.
Användningsområde och mentalitet
Entlebucher sennenhund är en boskapsdrivande vakt-, gårds- och vallhund. Ursprungligen skulle den driva och vakta boskapen på dagarna och sedan vakta sin ägare och gården på natten. Det viktigaste var att hundarna kunde förtjäna sitt eget levebröd. Den kan enkelt beskrivas som en mångsidig nyttohund och är också en trevlig sällskapshund.
Rasen kräver mycket av både fysisk motion men också mental aktivering. Den behöver ha en meningsfull sysselsättning och få arbeta med huvudet. Därför passar till exempel olika slags nosarbeten bra men kan också fungera väl inom lydnad och agility.
Om hunden aktiveras tillräckligt kommer den att fungera bra och man undviker också problembeteenden som till exempel okynnesskällande som annars kan uppkomma. Den har en tendens till att ha lätt till skall i olika situationer. Den kan därför vara svår att ha i lägenhet. Rasen kräver också både mycket miljö- och socialträning, inte minst då de kan vara mycket reserverade mot främmande personer. Entlebucher sennenhund brukar inte rekommenderas som en förstagångshund då det krävs viss hunderfarenhet.
Hundarna beskrivs som mycket livliga, rörliga, temperamentsfulla och alerta. De är även vänliga, varsamma, intelligenta och självsäkra. De är godmodiga och tillgivna mot sin familj. Rasen är väldigt trogna och lojala mot sin ägare och har ett stort behov av att tillhöra en flock och gemenskap med andra familjemedlemmar. Hunden kan sitta och vänta på sin ägare för att få vara med. Som ägare krävs det därmed att man kan vara med hunden större delen av dygnet. Den bör inte lämnas ensam eller tillbringa tid i en hundgård. Om den är ensam kommer det att göra att den blir en icke social hund.
Hälsa och pälsvård
Det förekommer vissa sjukdomar och problem inom rasen såsom höftledsdysplasi (HD). De allvarligaste sjukdomarna är dock ögonsjukdomen PRA och ektopisk uretär. Livslängden är cirka 11-15 år.
Pälsen på en entlebucher sennenhund är dubbel, så kallad stockhaar. Underullen är tät och täckhåret ska vara kort, hårt, tätt åtliggande och glänsande. Pälsvården är minimal. Fällning sker ungefär två gånger om året.
Jämförelser med andra hundraser
Fortsätt att läsa för att få reda på hur entlebucher sennenhund står sig i jämförelse med andra hundraser!
Entlebucher sennenhund eller labrador retriever?
Även om labrador retriever ursprungligen är en jakt- och apporteringshund så är de också mångsidiga, precis som entlebuchern. Bägge raserna kräver en hel del motion men också mycket mental aktivering och meningsfulla arbetsuppgifter för att må bra. En labbe är mer öppen och vänlig mot andra hundar och människor än vad en entlebucher sennenhund är.
Entlebucher sennenhund eller appenzeller sennenhund?
Dessa två tillhör de schweiziska sennenhundarna och båda är också trefärgade. De är därför ganska lika till utseendet förutom att entlebuchern kan ha en naturlig stubbsvans. Appenzellern är också något högre i mankhöjd. Båda raserna är mångsidiga och behöver få meningsfulla arbetsuppgifter för att få utlopp för sin energi. De vill inte lämnas ensamma och kan vara misstänksamma mot främmande människor. Ingen av raserna beskrivs som lämpliga förstagångshundar.
Entlebucher sennenhund eller beagle?
Beaglen är en mycket mindre hund än entlebuchern, både vad gäller mankhöjd och vikt. Beaglen är också en mer utpräglad jakthund. De är båda aktiva och mycket livliga vilket kräver både fysisk och mental aktivering. En beagle är mer öppen och vänlig mot de flesta än vad en entlebucher är.
Vanliga frågor om entlebucher sennenhund
Entlebucher sennenhund är vänlig, intelligent och självsäker. Den är lojal mot ägare och familj men är reserverad mot främmande personer. Den vill tillhöra en flock och trivs inte ensam.
