Det är lätt att förstå varför hunden domesticerades av forntidens människor. Tamhundar kan bland annat ge vakta stammen från rovdjur och mänskliga inkräktare, bära förnödenheter, dra slädar och hålla oss varma om natten. De fördelar som människans bästa vän för med sig tros dock ha uppstått av en ren tillfällighet.
För trots att forskare länge har studerat detta område har de haft svårt att förklara varför hunden domesticerades från första början. En ny teori kring detta presenterades för bara något år sedan. Teorin tar utgångspunkt i att forntida jägare-samlare ofta fick ett överskott av kött och delade detta med vargar. Denna generositet tros alltså ha varit det första steget till hundens domesticering.
Hunden tros alltså ha domesticerats av människan av misstag. Vi människor har svårt att äta stora mängder protein och jägare har därför lämnat rester av sina byten. Detta kan ha lett till att vargen blev hund och domesticerades för tiotusentals år sedan.
Därför domesticerades hunden från första början
”Detta är första gången som vi har en ekologisk förklaring för hundens domesticering.”
Maria Lahtinen-Kaislaniemi, Specialforskare vid finska livsmedelsverket
Du kanske frågar dig varför en forskare på finska Livsmedelsverket forskar på varför hunden domesticerades? Faktum är att Maria Lahtinen-Kaislaniemi ursprungligen sökte svar på en helt annan fråga. Hon studera nämligen den diet som jägare-samlare åt i de arktiska och subarktiska områdena i Eurasien.
För 15 000 till 20 000 år sedan befann sig vår världs mitt i den kallaste perioden av den sista istiden. Då som nu åt människorna i stor utsträckning animaliska livsmedel. De näringsbrister som dessa människor hade kan härledas till bristen på fett och kolhydrater. Om de åt för mycket kött fick de ofta diarré och inom loppet av några veckor kunde de få proteinförgiftning och till och med dö. Vi människor är nämligen inte helt och hållet anpassade för en diet som enbart består av kött.
De renar, vildhästar och andra byten som människorna fångade på denna tid var väldigt magra. Det vilt som fångades försåg den tidens människor med betydligt mer protein än vad som var säkert att äta. Därför delade de med sig av köttet till vargar. Dessa blev med tiden allt mer fogliga och detta resulterade till slut i de första tamhundarna.
Vargar kan nämligen överleva i flera månader på en diet bestående av enbart magert kött. Detta trots att den endast innehåller protein och inte särskilt mycket i övrigt i form av näringsämnen. Däremot har människan en begränsad kapacitet att hantera stora mängder protein. Vi behöver även äta andra sorters livsmedel för att kunna överleva.
Överflödet av magert kött ledde alltså till att det inte rådde en konkurrens om vilt mellan människor och andra rovdjur. Istället uppstod en slags symbios mellan människan och vargen, där människan delade med sig av sitt överskott. Kanske tog även jägare-samlare hand om föräldralösa vargungar och uppfostrade dessa som husdjur? De hade sannolikt inget långsiktigt mål med detta, d.v.s. att domesticera hunden. Men med tiden kan de ha upptäckt att de tama vargarna faktiskt visade sig vara användbara vid jakt. Denna upptäckt kan ha lett till att utvecklingen fortskred.
I studien pekar forskarna även på att denna utveckling inte bara är rimlig rent ekologiskt – de första upptäckterna av paleolitiska hundarna kommer också från dessa områden.
Studien ger med andra ord en bra ledtråd till varför hunden domesticerades. Maria Lahtinen-Kaislaniemi slår dock samtidigt fast att hon tror att processen är mer komplex än så. Hon menar att vi behöver få se hela bilden och att det inte finns ett enskilt, enkelt svar på varför hunden domesticerades en gång i tiden.
Avslutande tankar om varför hunden domesticerades
Den stora fråga som ligger till grund för denna artikel är alltså inte när utan varför hunden domesticerades. Det tycks vara uppenbart att detta har skett genom en komplicerad evolutionär process som har lett till en symbios mellan människa och varg. Domesticeringen skulle med andra ord aldrig ha skett om inte bägge dessa arter hade sett fördelar med sin ömsesidiga relation.
Till exempel ska människan ha dragit nytta av hundens utmärkta luktsinne och nedärvda förmåga att tidigt upptäcka rovdjur. Det är såklart svårt att säga exakt hur viktigt hundens nos och luktsinne har varit för oss människor genom historien. Helt klart är dock att människans bästa vän även har bidragit på andra sätt, däribland genom att bära/dra packning och människor.
