Den isländska fårhunden är en hundras som kom till Island med vikingarna. Den har ett milt temperament som också är nyfiken och vänlig. Det är en tålig och frisk ras som ursprungligen är en vall- och gårdshund. Rasen är aktiv och kräver både en hel del fysisk och mental aktivering för att må bra.
Fakta om isländsk fårhund
| Mankhöjd hanar: | 46 cm |
| Mankhöjd tikar: | 42 cm |
| Vikt: | 9-14 kg |
| Rasklubb: | Svenska Isländsk Fårhund Klubben |
| Rasgrupp: | Grupp 5 (Spetsar och raser av urhundstyp) |
Historia
Den isländska fårhunden kommer som namnet antyder från Island. Det är faktiskt den enda hundrasen som ursprungligen kommer från Island och är dess nationalras. Dagens hundar är ättlingar till de hundar som i slutet av 800-talet började komma till Island med de första nybyggarna, vilka var norska vikingar.
På 1980-talet gjorde man genetiska undersökningar som visade att rasen är nära besläktad med den karelska björnhunden. Rasen och dess användningsområde har anpassats efter den tuffa isländska terrängen och metoder och arbetssätt inom lantbruket. Den isländska fårhunden blev en oerhört värdefull hjälp för sina ägare i kampen för överlevnad under många århundraden. De användes bland annat till att valla de olika djuren på gården och andra dagliga sysslor som förekom på en gård.
Rasen är den nordiska hundras som är tidigast omskriven i kynologisk litteratur. Och på de brittiska öarna var rasen känd redan under medeltiden. Rasen finns också med i litteratur och historier ända sedan slutet av 1400-talet. Under 1800-talet fanns det många isländska fårhundar på Island men blev decimerad på grund av bland annat epidemier och höga hundskatter i landet. Detta gjorde att man blandade in andra raser som kom till landet med fiske- och handelsfartyg. På 1950-talet startades dock en räddningsaktion. Det fanns omkring 1 000 registrerade individer i Sverige år 2020.
Den isländska fårhunden kunde för första gången ses på en hundutställning 1897, då i Köpenhamn. 1899 erkändes rasen av den danska kennelklubben och samma år utformades en rasstandard. 1905 erkändes rasen av den brittiska kennelklubben och rasen är också erkänd av FCI sedan 1956. 1969 bildades den isländska kennelklubben, då med syftet att rädda rasen.
Användningsområde och mentalitet
Den isländska fårhunden anses vara en vall- och gårdshund. Den är en ihärdig och smidig vallhund. Hunden driver med skall och styr boskapen genom att nafsa djuret i hasorna. Den används till exempel för att flytta flockar av djur som får, hästar och kor mellan beten men också för att hitta djur som skilts från flocken. Den utför också vissa vaktande uppgifter och är tydlig med detta. Hunden föser bland annat bort gårdens djur från köksträdgården och håller bort vilda djur som inte ska vara på gården.
Rasens jaktinstinkt är svag men kan ha ganska lätt till skall i olika situationer, till exempel när någon kommer. Det är därför bra att tidigt träna valpen med olika övningar som minskar detta. Hundarna kan också skälla kraftigt mot fåglar och andra stora föremål i luften. Detta eftersom stora rovfåglar är ett hot mot fåren på Island.
Denna ras är alert, glad, lekfull och modig. Andra egenskaper som förknippas med rasen är nyfikenhet, intelligens och självsäkerhet. Eftersom den också är självständig kan den behöva en fast hand vid uppfostran. Den tycker om människor och den välkomnar besökare utan att varken vara reserverad eller aggressiv. Den har inga problem med att arbeta med andra hundar. Eftersom det är en vallhund vill den hålla ihop flocken. Detta innebär att man behöver ensamträna valpen tidigt. Den är lugn inomhus.
En isländsk fårhund behöver en hel del fysisk motion. Men eftersom vallningen ligger i dess ursprung behöver den också få arbeta med hjärnan. Om ägaren inte bor på en gård där hunden kan hjälpa till med uppgifter, så kan exempelvis bruksarbete eller lydnadsträning vara en god idé. Rasen är kanske inte den bästa ras för en föstagångshundägare då den mognar sent och behöver ett relativt starkt och tydligt ledarskap.
Isländsk fårhund som sällskapshund
En isländsk fårhund kan fungera bra som en sällskapshund. Men ägare/familjen som den hamnar hos behöver ha ett aktivt liv så att hunden får tillräcklig fysisk och mental aktivering. Man ska också komma ihåg att rasen är självständig vilket kan ställa till problem om man inte ser upp med det.
Hälsa och pälsvård
Rasen anses vara en väldigt frisk och sund ras. Det finns inga rasbundna sjukdomar i Sverige. Viss förekomst av höftledsdysplasi (HD) finns. Rasen mognar långsamt men uppnår ofta en hög ålder.
Den isländska fårhunden finns i två hårlagsvarianter: långhårig och korthårig. Oavsett hårlag ska pälsen vara dubbel och tjock. Pälsen är dessutom extremt vädertålig. Detta för att klara det tuffa klimatet på Island. Pälsen är trots detta lättskött och det räcker med att man borstar igenom den någon gång i veckan.
Vanliga frågor om isländsk fårhund
En isländsk fårhund kan bli gammal och en livslängd på upp till 15 år är inte ovanligt. Den förväntade livslängden är cirka 12-15 år.
